Min förlossning med tvillingarna - det omtalade trycket

Min förlossning

Klockan blev 07, det tryckte på neråt och mamma gled äntligen in i rummet och vi alla åt frukost tillsammans. Lättnaden när hon nu var på plats för så skön, nu kändes det fritt fram för bebisarna att komma. Mamma pussade på oss och jag såg på henne hur pirrig hon var! Såklart en ren och skär lyx att få äran att vara med när sina första barnbarn gör entré till världen, men för mig var det en enorm lyx och tacksamhet att få ha min mamma där. Hon var nog den av oss som mest förstod vad som skulle komma, när vi pratade om det i efterhand så fattade jag fortfarande inte att jag snart skulle krysta ut två minimänniskor, jag visste bara att jag skulle till "mål" ont ni förstår vad jag menar.

Jag har hört från bekanta där mammor tagit över förlossningen liksom, så att pappan hamnat i skymundan, men så var det verkligen inte här. I grund och botten är det ju min och Dennis upplevelse. Vi hade såklart pratat lite om det innan och mamma ville absolut inte ta för stor plats, hon tog helt perfekt med plats. Jag är så oerhört glad och tacksam att min mamma var med på min förlossning, tack till Denkan som också tyckte det var självklart i och med att det var två bebisar som skulle komma. Inte alla pojkvänner som vill ha med sin svärmor på förlossningen. Det är såklart viktigt att det är bra relation och dom har en så fin relation. Dennis ska inte på något sätt hamna i skymundan här, jag har redan skrivit vilket fantastiskt stöd han var, men jag vill även lyfta vikten med att min mamma var med. Dom tänkte kanske inte på det själva, men dom var världens bästa team för mig.

Firade att mamma kommit med en spya, så två spyor blev det under förlossningen och det var nog tack vare lustgasen haha. Båda spyorna kom även i samband med att jag hade försökt äta, så efter frukosten sket jag i att äta något. Jag var nog ganska känslig för den för hade bara den på hälften. Varje värk kändes nu ner mot rumpan och det kändes ju som att jag skulle skita på mig när som helst. Vi tömde min kissblåsa igen och sen var jag öppen 9 cm. Tvilling 1 hade glidit ner och låg fint med huvudet. 9 cm!! Kändes sjukt att ha kämpat hela natten och nu var jag nästan helt öppen.

Vid 09:30 kändes det riktigt tufft. Allt är ganska suddigt här men har fått allt återberättat samt Dennis har skrivit ner allt som hände, + vi har videos och bilder. Jag hade så sjukt ont, det är så obehaglig känsla att det gör så jäkla ont och ingenting funkar haha. Ingen ställning tog bort smärtan längre, jag pallade inte hoppa på bollen längre - det hade jag ju kämpat med hela kvällen och natten. Kl 10 tömdes min kissblåsa igen (kunde inte äta så hade druckit mycket cola och saft) och känslan varje gång den tömdes var så skön, var som att jag kände att magen sjönk liksom.

Under natten sa jag att jag trodde jag skulle föda vid 10, så när nu klockan var 10 och inga bebisar hade kommit frågade jag min barnmorska ”Tror du att du kommer hinna vara med när dom kommer?” för jag visste att hon slutade kl 14, och hon bara log kaxigt mot mig och sa ”Du, jag går inte hem förrän du dom är ute så du behöver inte tänka på det, men dom ska ut innan 14!”. Av tanken att jag skulle få träffa tjejerna inom 4 timmar gav mig en extra kick och jag flög upp ur sängen. Hade inte legat i sängen någonting under kvällen/natten men hade gjort det lite under morgonen, så nu sa jag till alla att jag skulle stå upp tills dom kom. Haha. När jag kollar på filmerna från när jag står upp... wow känner knappt igen mig själv. Så galet fokuserad, varvat med några pussar och skratt. Jag hängde på en sån grej och det var sjukt jobbigt att stå upp, men jag tänkte bara att för varje gung jag gjorde så kom jag ett steg närmre. Mamma och Denkan stod runt mig hela tiden och turades om att badda mig med en kall handduk i huvudet och nacken.

Dessa bilder är tagna 90 minuter innan tjejerna kom. Trötta ögon på oss båda, men leendena är äkta. Jag är så stolt när jag tittar tillbaka på bilderna och videos från förlossningen, för även om man ser (och hör) att jag har så j*vla ont, öppningsfasen är som ni förstår det mest smärtsamma jag någonsin upplevt, så skrattar jag mycket också och kan till och med dra några skämt haha. Och jag står upp och dansar och gungar så mycket jag bara kan. Allt detta utan någon bedövning, det är jag faktiskt grymt stolt över det med. Jag visste ju att jag är stark både fysiskt och mentalt, men man vet aldrig hur man reagerar på smärtan och även väntan som kan uppstå under en igångsättning. Och jag har ju skrivit det innan, men Denkan var helt otrolig. Vi var världens bästa team där inne i det rummet.

Kl 11:00 fick jag en dos med antibiotika in i handen, jag tror det är för att det var många timmar sedan vattnet hade gått. Sen stod jag upp och gungade i kanske 15-20 minuter till innan jag sa att det tryckte på så mycket att jag inte visste vad jag skulle göra. Min barnmorska Maria sa till mig att jag kunde sätta mig på sängen och bara känna på hur det var att krysta eller något sånt sa hon, så dom förberedde sängen och jag satte mig i position. Krystade kanske 1-2ggr innan hon sa "Stopp! Det ser jättebra ut! Nu får du vänta lite Andrea, krysta inte mer även fast det känns som du måste." På bara några minuter så fylldes rummet med massor av människor, jag vet inte exakt hur många vi var men 11-13 stycken. En av dom viktigaste var inte där, specialistläkaren. Vart var han???

Gillar

Kommentarer

BelindaGoransson
BelindaGoransson,
Åh, så kul att läsa om din förlossning!! <3
nouw.com/belindagoransson
Elin
Elin,
När kommer slutet? Så väl skriven berättelse ☺️
IP: 82.99.3.229