Min förlossningsberättelse med tvillingar - Jag blir igångsatt i vecka 37+6

Min förlossning, Graviditet

Självklart ville jag spara ner min förlossningsberättelse på något sätt, visste dock inte om jag ville dela den på bloggen eller ej men sen tänkte jag att jag lika gärna kunde göra en mindre detaljerad till bloggen. Den kommer bli ganska detaljerad även här fast på ett annat sätt, jag tänkte att jag skriver den i några omgångar så det blir lite före, under och efter. Denna första delen blir alltså om dagarna före förlossningen - Så nu kör vi!

Veckan innan förlossningen

Runt 10 dagar innan förlossningen så blev jag sjuk, alltså rejält sjuk faktiskt. Förkyld, hängig, ont i halsen, hostade som en galning och så grädden på moset så gjorde ju detta att jag inte sov så bra. I vecka 37 med tvillingar så har man redan kommit till den punkten att där är typ inte någon sovställning som är skön och dessutom så var jag uppe och kissade runt 5-6 ggr varje natt. Inget jag klagade på dock och jag klagade inte över något någon gång under min graviditet, men när jag blev sjuk så var det faktiskt lite jobbigt, för då sov jag liksom ännu sämre och mådde bara piss i en vecka. Vi var hemma hos mina föräldrar nästan varje dag där, jag passade på att bli ompysslad rejäääält för "sista" gången. Nu i efterhand är jag glad att jag var sjuk för det var samtidigt mysigt och jag är säker på att det var här min kropp började göra sig redo - tack vare all hosta.

Dagarna innan förlossningen

Haha, för här någon gång så upptäckte jag att det var slemmigt när jag torkade mig en natt, tände lampan och såg att det var lite ljusrosa på pappret och pyyyyyttelite blod. Ingenting på dagen men sen samma natten efter, och då tänkte jag att detta måste ju vara slemproppen som börjat lossna. Jag visste att det behövde inte betyda något men samtidigt blev jag glad och pirrig, man kan ju inte låta bli att undra om det kanske var på gång. Ingenting hände mer än att jag hade lite molande värk i ländryggen. Vi var på sista besöket hos barnmorskan och så la vi pussel och fikade en massa, det var en galet mysig tid. Vi visste ju när sista dagen skulle vara, så dom där dagarna hemma innan bebisarna kom kommer jag komma ihåg föralltid.

Kvällen innan igångsättning

Jag hade fått igångsättningsdatum den 2 mars om det fanns plats annars den 3 mars, så när vi vaknade på måndagsmorgonen så ringde jag in, det var nästintill tomt på förlossningen så jag var välkommen in (sjukt egentligen för både dagarna innan och dagarna efter så var det smockfullt både på förlossningen och bb). Lite komiskt att jag sa i telefonen "Så kul, vi kommer om 20-30 minuter!" och så slutade det med att vi kom 3 timmar senare haha. Men det blev så konstig känsla att vi liksom skulle åka hemifrån för sista gången bara vi två, så att utan att prata om det så duschade vi i lugn och ro, tog en lång frukost och gick och städade lite här hemma innan vi åkte in.

Morgonen vi åkte in till förlossningen

I början av graviditeten så var min största önskan (förutom två friska barn såklart!) att jag skulle få gå hela graviditeten och bli igångsatt, men så fort man började närma sig slutdatumet så ville man gärna det skulle komma igång av sig självt. Igångsättning när kroppen inte är redo kan ta flera dygn och då givetvis vara väldigt påfrestande både psykiskt och fysiskt och i vissa fall slut med akut kejsarsnitt. Jag ville verkligen föda vaginalt så även fast jag inte gick och oroade mig för detta så var det nog ändå något som låg någonstans i tankarna. När vi kom in så fick vi det största rummet och jag kollade mig runt omkring i rummet och rös av tanken att "Här ska jag föda barn snart!". Sjuksköterskan och barnmorskan som hade först skiftet frågade om jag hade mycket sammandragningar eller dylikt, men det hade jag ju inte, och dom förklarade att detta kunde ta tid för jag var säkert inte öppen något osv. Jag var väl införstådd med det och hade redan mentalt förberett mig på att få kämpa i kanske 2-3 dygn. Dom berättade hur igångsättningen skulle ske och vilka steg man skulle göra och sen gjorde sköterskan en undersökning på mig och vi blev alla glatt överraskade när hon sa "Du är faktiskt öppen 1,5 cm! Jag passar på att göra en hinnsvepning på dig, är det ok?" Jag svarade glatt att hon gärna fick svepa runt några varv. "Yes!" tänkte jag, jag är öppen NÅGOT, även fast det inte var så mycket så var ju kroppen ändå redo för förlossning. Jag hade sagt till Denkan innan att om jag så bara var öppen en halv cm skulle jag bli asglad, så det var en bra start!

Fortsättning kommer i annat inlägg!

Gillar

Kommentarer